Förbundsstyrelsens svar på upprop

Svar på skrivelse till [förbunds]styrelsen från 20 klubbar i spårbranschen, skickat den 29 maj 2023:

“Hej!

Fört och främst, tack för er skrivelse. Vi ska försöka svara på de frågorna ni ställer i ert brev.

Det är korrekt att yrkandena fastställdes på Spårtrafiks avtalskonferens i januari i år. Yrkanden hade skickats in från bland annat klubbar och förhandlingsorganisationer inom Seko Spårtrafik. Avtalskonferensens yrkande fastställdes senare i förbundsstyrelsen och lämnades över till Almega
Tågföretagen i samband med uppstarten av avtalsrörelsen på detta område. Alltså helt enligt den ordning som vi alltid har i en avtalsrörelse.

Som alla vet vid det här laget så har avtalsrörelsen på detta område varit mer turbulent än på andra områden i Seko. Spårtrafik är en bransch där våra medlemmar länge varit utsatta för en enorm press. Det har handlat om en ökning av hot och våld mot våra medlemmar, om personalbrist, svårighet att planera arbete med fritid och om arbetsgivare som vill pressa kostnaderna där våra medlemmar får betala det högsta priset. Frågan om tågvärdarna, bland annat på pendeltågen i Stockholm, har också varit en fråga som fått stort utrymme. Det finns med andra ord många anledningar till att det kokar bland våra medlemmar, vi har full förståelse och respekt för det.

Förbundsstyrelsen hade givetvis önskat att våra yrkanden fick fullt genomslag i ett nytt kollektivavtal på detta område. Det skulle ha löst de stora problemen. Men en förhandling är alltid kompromisservilket ni som förtroendevalda ser varenda dag i det lokala förhandlingsarbetet. Annars hade man ju inte ens behövt förhandla. Men en sak är säker, vår motpart fick i princip inte igenom något av sina yrkanden. Så förutom att vi uppnådde förbättringar för våra medlemmar så lyckades vi stoppa motpartens krav. Sen vet de allra flesta att yrkande och slutresultat är helt olika saker. Vi jobbar ju med förhandlingar, det handlar i grunden om att ge och ta. På detta område tog vi mer och gav väldigt lite. Vi vill dock vara tydliga med att vi förstår att ni i er skrivelse menar att vi borde ha tagit mer än vad vi fick. Vi återkommer till det.

Ni skriver att det är viktigt för er att ni företräds av ombudsmän med goda kunskaper inom ert område och med stor erfarenhet av förhandlingar. Förbundsstyrelsen är de första att hålla med om det. Vi tror aldrig att vi någonsin haft så många anställda och även ledning involverade i slutskedet av en avtalsrörelse som denna gång. Dessutom fanns en delegation på plats med en enormt stor erfarenhet och kunskap på detta avtalsområde. För de av oss som följde detta på nära håll i slutskedet så kan vi vittna om en imponerande kunskap och kreativ förmåga i delegationen.

Ni skriver vidare om att ombudsmän åsidosatts och kräver en förklaring till olika saker som hände. Vi ska försöka svara så långt det är möjligt. Samtidigt hoppas vi att ni förstår att vissa detaljer är omöjliga för oss att beskriva i detalj då vi har det yttersta personalansvaret för den anställda personalen i förbundet. Det vore ett stort övertramp om vi skulle hänga ut enskilda personer med de eventuella konsekvenser det skulle kunna få för den enskilde framöver. Hoppas ni har respekt för det. Men vi ska ändå kommentera några saker och försöka hålla en rimlig balansgång.

Först. Seko har inte avskedat, sagt upp, tagit ifrån, plockat bort eller på något sätt bett ansvarig ombudsman att lämna förhandlingarna. Det vill och måste vi vara väldigt tydliga med. Däremot bör man ha respekt för att det kanske absolut svåraste man som förhandlare kan göra är att driva centrala förhandlingar. Pressen är enorm från alla håll och i ett sådant läge uppstår situationer som är svåra att hantera. Det bör och ska man ha stor respekt för. Förbundsstyrelsen vet att det finns rykten och olika versioner av vad som hänt och inte hänt men vi är helt trygga med denna bild av verkligheten.

Däremot är det alldeles riktigt att förhandlingsledningen bedömde att den ombudsman som assisterade den ansvarige ombudsmannen inte kunde sitta med inne hos medlarna. Hen hade sedan flera månader sagt upp sig från sin tjänst på Seko för att istället ta anställning hos ett konkurrerande fackförbund. Med mindre än två veckor kvar i sin anställning på Seko gjorde förhandlingsledningen bedömningen att det var lämpligare att en ombudsman som kunde finnas kvar och tolka en eventuell uppgörelse behövde sitta i rummet tillsammans med medlarna. Annars hade hen tagit den kunskapen med sig till ett annat förbund och gjort Sekos kunskapsbank lite fattigare. Därför byttes den assisterande lokalombudsmannen mot en annan ombudsman som följt förhandlingarna och branschen under en tid.

Generellt är det mycket vanligt att man delvis byter förhandlare när man lagt ett konfliktvarsel när medlarna kliver in. Det vill säga att avtalssekreteraren och/eller förbundsordförande kliver in i förhandlingarna. Detta är mycket vanligt inte bara i Seko utan också i andra förbund och rent generellt på svensk arbetsmarknad. I detta fall var det också en uttrycklig önskan från ansvarig ombudsman att avtalssekreteraren skulle kliva in när medlarna tagit över förhandlingarna. Det ska också noteras att motparten gjorde som Seko.

Sekos förbundsordförande tog över förhandlingarna först när ansvarig ombudsman lämnat förhandlingarna. Inte heller detta är något konstigt. Det ska också tilläggas att varken förbundsordförande eller avtalssekreterare är några duvungar när det gäller förhandlingar, tillsammans har de över 50 års erfarenhet som förhandlare på olika nivåer i förbundet.

På fredag morgonen den 12 maj bestod således den lilla förhandlingsdelegationen (alltså de som träffar medlare och motpart) av förbundsordförande, avtalssekreterare och assisterande ombudsman. Klockan 09.30 samma morgon påbörjade delegationen ett arbete med att finna ett förslag till uppgörelse som man kunde leva med. Denna överlämnades till medlarna under eftermiddagen och var den som medlare, motpart och samtliga övriga förbund förhöll sig till ända fram till att man accepterade medlarnas hemställan klockan 10.00 måndagen den 15 maj. Det var alltså inte bara en helt enig delegation som antog uppgörelsen utan också en delegation som på egen hand lagt det förslag som förhandlingsledningen förhöll sig till hela tiden.

I viss mån kan man förstås säga att den förhandlingsledning som träffade medlarna inte var experter i frågorna om branschens alla utmaningar på detaljnivå, men eftersom två av tre deltagit under arbetets gång med delegationen var det tydligt vad delegationen krävde. Alla eventuella frågor bollades tillbaka till delegationen som svarade och godkände eller förkastade vad förhandlingsledningen lämnade för besked till motparten.

Det var också mycket tydligt för delegationen den där fredagsmorgonen att ett alternativ till att anta uppgörelsen var att gå ut i strejk. Vi vara alla inställda och förberedda på att det var en överhängande risk för att strejk kunde behöva verkställas. Förhandlingsdelegationen valde att acceptera uppgörelsen hellre än att gå ut i strejk. Den gemensamma bedömningen var det var ett klokt val då vi fick igenom väldigt mycket av det som fanns i det dokument som delegationen själv tagit fram på fredagsmorgonen. Dessutom utan att behöva betala en krona utav märket. Förhandlingsledningens och delegationens bedömning var att uppgörelsen var tillräckligt bra för att inte gå ut i strejk och därför accepterades medlarnas hemställan klockan 10.00 på måndagsmorgonen, fem timmar innan strejken skulle brutit ut. Man ska vara medveten om att en strejk också hade riskerat att leda till ett sämre resultat än det vi fick.

Vi vet att en del också haft synpunkter på att förbundsstyrelsen valde att skjuta på strejkvarslet i fyra dagar. Medlingsinstitutet har rätt att skjuta upp ett varsel i två veckor. Detta framgår i MBL §49. Det var en hög sannolikhet för att institutet skulle göra det och då valde vi i stället att skjuta på den i fyra dagar på uppmaning av medlarna. Vi gjorde det främst för att behålla trycket uppe och inte riskera att Medlingsinstitutet sköt på den i två veckor.

Det är alltid lätt hänt att fundera på om vi gjorde rätt eller fel när situationen är så pressad. Men det är så förhandlingar ser ut på alla nivåer. Att förhandla innebär att man måste ge och ta, att båda parter vinner och förlorar något. Annars är det inte en förhandling utan något helt annat. Men i det här fallet var bedömningen att vi fick mer än vi gav.

Fick vi allt? Absolut inte. Har vi löst branschens alla problem? Absolut inte. Men kom vi en bit på vägen? Ja, det gjorde vi. Fick arbetsgivaren ge mer än oss? Ja, otvivelaktigt fick de göra det. De hade ju också yrkanden med sig in i förhandlingen precis som vi, men gick därifrån i princip tomhänta.

Nu vidtar ett arbete med att informera och utbilda kring innehållet i avtalet. Detta kommer vi att göra på olika sätt tillsammans med branschorganisationen. Det blir oerhört viktigt att alla som förhandlar på lokal nivå känner sig bekväma när det gäller kunskapen om det nya avtalet för att driva lokala förhandlingar på ett bra sätt. Det är lokalt som ett viktigt arbete nu måste göras för att omsätta det centrala avtalet i praktiken. Vi kommer ge allt stöd vi kan i detta arbete. Vi vill också passa på att informera om att en ny ombudsman är utsedd att ansvara för spårtrafikområdet. Han heter Sune Blomkvist och har en lång erfarenhet av förhandlingar. Han kommer senast från att ansvara för Kommunikationsavtalet men har också tidigare erfarenhet från Spårtrafikområdet.

Vi hoppas att ni förstår att det finns saker kring individer vi inte kan kommentera mer än vad vi gjort i detta svar. Vi hoppas att vi ändå lyckats förklara situationen så långt det går och varför det blev som det blev.

Vi vill avslutningsvis passa på att informera om att vi tillsammans med Branschorganisationen planerar för att genomföra en digital träff med samtliga klubbordföranden inom branschen före sommaren. Vi återkommer med datum.

Hälsningar
Sekos förbundsstyrelse”